Vilka är de riktiga cyklisterna?
Det finns en term som du oundvikligen kommer att stöta på förr eller senare när du är ute och går i denna färgglada scen. Vi pratar om den "riktiga bikern" . Frågan som dyker upp varje gång är vem eller vad betyder det?
Om det finns riktiga så måste det oundvikligen finnas falska, åtminstone tycker jag att det är en logisk slutsats. Nu är jag tysk medborgare och de anklagas ofta för så kallat duvhål, som jag alltid har försökt bekämpa. Och hur många av er har precis öppnat de två lådorna där det står äkta och falskt?
Och nu skulle jag vilja veta vem du såg i vilken? Jag slår vad om att de flesta av er såg dig själv i den "riktiga" med den andra lika full till brädden? Förutsatt att det finns en färgstark blandning av alla på dessa sidor, så kan det inte vara fallet rent statistiskt... Anledning nog att fundera på lite mer djupgående funderingar vid det här laget.
Om man analyserar denna grundläggande fråga lite närmare verkar samhället vara uppdelat i två läger. Evenemangskalendern för nästa år är fullspäckad. Alla som surfar igenom de relevanta forumen kommer att snubbla över alla de som redan kommenterar hur man tar sig dit.
På egen hand eller på trailern verkar det nästan vara en fråga om tro för många. Så är den enda personen som är en riktig cyklist som kämpar på tvåhjuliga motorvägar, trots vind och väder... som gärna accepterar kostnaderna för några extra inspektioner och slitdelar eftersom han är en riktig cyklist?
Och är alla de som surrar sitt bästa på trailern och drar den från A till B de "overkliga"?
Båda parter ska ha lika roligt på sin destination... Har du någonsin märkt att denna diskussion bara existerar bland motorcyklister? Ingen fritidsseglare skulle ens börja misstänka att han eller hon seglade över kanaler och floder till kusten för att ha det bra där.
Detsamma gäller segelflygare, cyklister och vindsurfare. Men att vara en riktig motorcyklist...varför i helvete är det det?
Jag erkänner att jag redan har passerat 50 år. Men jag skulle vilja säga att jag har tillryggalagt betydligt fler kilometer på två hjul de senaste decennierna än de flesta av de uppskattade läsarna här.
Jag brukade vara en riktig motorcyklist och åkte överallt på egen hand. OK, jag hade inga pengar till bilen och släpet, så jag kunde inte ha gjort något annat. Idag skulle jag inte drömma om att tortera mig själv över Frankrike för att njuta av motorcykling i Pyrenéerna.
Släpvagnar är en stor sak, liksom biltåg, och välkända rederier har sedan länge specialiserat sig på att erbjuda det ”allround, bekymmersfria paketet” för motorcyklister. Jag vill komma fram och roa mig och behöver inte tre massager och ett syrgastält för att återhämta mig från ansträngningen.
För att vara ärlig bryr jag mig inte ett dugg om du tror att jag är äkta eller falsk. När det kommer till denna fråga är det i slutändan allt som spelar roll att alla har så kul på sin motorcykel som möjligt. Snälla... kör tusentals kilometer på motorvägar, det är bara inte min grej längre.
Det är bara inte kul. Och till alla de som precis är på väg till nästa glassbar eller alltid tar samma väg till nästa mopedmöte... snälla, ni kan göra det om ni trivs, men jag gör det inte.
OK, alla ni som har suttit i sadeln så länge som jag känner också till tiderna då motorcyklister var ett sammansvetsat samhälle. Det räckte att ta sig runt på en motorcykel och man var oavsiktligt en del av det.
Vi var inte nödvändigtvis fredlösa (de fanns då också, det var bara inte för mig), men vi var inte nödvändigtvis helt accepterade av samhället. Det var till exempel nästan omöjligt att få ett hotellrum i läderkostym (som bara var svart då).
Att vi var annorlunda än de andra kopplade inte bara ihop oss, utan framför allt gjorde det oss mycket mer öppna för människor som var annorlunda. Vi var definitivt mer toleranta.
Och det handlar alltså inte om frågan om äkta eller fejk, utan jag saknar snarare tolerans idag för allt och alla som inte tickar som du.
Det spelar ingen roll vilken typ av motorcykel du har, vilket märke eller modell du kör, det spelar ingen roll hur långt eller var du åker med den, i slutändan är det bara att alla har roligt med den.
Och jag skulle bli väldigt glad om jag kunde få tillbaka lite av det toleranta samhället, men jag kan också ha kul med min motorcykel utan min egen personliga...
Med detta i åtanke, vänstra handen som hälsning,
Peter Schulz
Text & bilder: Peter Schulz
Kolumn: Gästförfattare Peter Schulz / motorcykelredaktör, bokförfattare, foto och filmare
